"If I could fly, I would have fly to heaven"
Detta är vad jag skulle göra om jag kunde flyga, vad skulle du göra?
Tänkte att detta inlägg skulle bli lite annorlunda, vi får se vad ni tycker om det sen, här kommer det iaf…
Sakta rörde jag mig framåt, skulle jag våga fråga? Jag ville så gärna dansa med henne. Jag funderade ett kort ögonblick varför jag ville dansa med henne, men jag kunde inte riktigt placera det, det var inte för att jag visste hon var bra, för jag hade aldrig sett henne dansa, det var inte för att jag ville göra någon annan svartsjuk. Nej jag vet inte varför, men något drog i mig, det drog i mig som om jag var tvungen bjuda upp henne. Sakta började jag min vandring fram mot henne, när jag stod precis intill henne och ska just bjuda upp, så vänder hon sig om och börjar gå därifrån. Jag inser att detta kanske är min sista chans, jag kanske aldrig mer får se henne, än mindre dansa med hon. Jag skyndar ikapp henne, tar tag i henne just som hon ska gå ut från dansbanan. Jag frågar snällt när hon vänder sig om och ser förskräckt på mig.
– Vill du dansa?
– Jag kan inte, svarar hon.
– Jag lär dig.
– Det var inte så jag menade, jag menar att jag har ont i mitt ben.
Jag känner hur hela min kropp faller ihop, att jag känner hur misslyckad jag är. Fast jag ger inte upp, jag har bestämt mig för att få dansa med henne, så jag tar mod och säger en sak till.
– Jag lovar att ta det väldigt lugnt, jag vill verkligen dansa med dig.
Med dessa ord sagda, så vänder hon sig faktiskt om, och följer med mig ut på golvet. Jag känner hennes osäkerhet, och jag märker fort att hon har rätt ont, men samtidigt kan jag känna en antydan om att hon tycker det är skönt. Att hon har saknat att få dansa. Dansen närmar sig sitt slut, jag ger henne en kram, och tackar. Hon ler mot mig, vänder sig från mig och börjar gå därifrån. Kanske får jag aldrig träffa denna tjej igen, kanske är hon borta för gått, men då har jag åtminstone fått dansa med henne en gång.
Kvällen börjar lida mot sitt slut, när jag ser att hon dyker upp igen, denna gång är det faktiskt hon som kommer fram mot mig, och frågar lite snällt om vi inte kan dansa en gång till. Lyckan i min kropp, adrenalinet som ökade magiskt. Jag sa självklart ja.
Nu, någon månad senare, träffar jag henne igen, vi är på någon ”fest” , hon lutar sig mot mig. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå hårdare, jag inser varför jag ville bjuda upp henne den där dansen för någon månad sedan, det var för att jag visste att personen som nu lutar sig mot mig, är någon speciell. Att hon är någon man kan lita på, att hon är någon jag aldrig vill förlora.
Självklart så gör jag bort mig som vanligt, jag börjar säga saker och annat skit, jag skickar sms som bara ser dumt ut, det är pinsamt hur dålig jag är på att erkänna saker, kanske för att jag inte törs. Jag törs inte erkänna vad och hur jag känner för någon, jag törs inte erkänna att jag tyvärr ramlat ner i den där otäcka klyftan, där det känns som att man ligger alldeles blodig och halvt död, man önskar att någon drog upp en.
Som sagt, jag gör bort mig genom att skriva saker jag inte ens själv förstår mig på. Allt låter så fel, men hon är snäll och skriver ett svar, det står ”Jag förstår….” Jag vet att hon inte förstår, för jag förstår inte själv, jag skriver bara massa för jag törs inte skriva dom ord jag borde. Jag vill veta att jag är accepterad, inte bara av en, utan av all runt omkring också. Jag vill veta att dom accepterar mitt val. Dessutom vill jag inte att hon ska ha någon som bara ”playar” runt, eller är som en ”casanova”. Så länge jag får höra att jag bara leker med folks hjärtan, vill jag inte att någon ska gilla mig…
Nu har jag återigen skrivit något sådant där dumt, som jag garanterat kommer ångra att jag lägger upp, men kanske, kanske inser folk att även jag har ett hjärta, att det kanske inte är så kul att bli kallad saker, att det är svårt att säga värmande ord. Men framförallt, att erkänna för sig själv vad man tycker.
Nu vill jag veta, hur tycker ni mitt skrivsätt är, mitt mål är att ni ska kunna känna igen er själva, kunna förstå hur mycket vänskap/kärlek eller kanske bara känslor betyder. Känna igen er hur svårt det är att berätta om känslor för någon. Jag hoppas dessutom att hon som är denna person, förstår mina känslor när jag skrivit denna text. Jag nämner inte hennes namn, då det inte spelar någon roll. Denna gång hoppas jag verkligen ni kan kommentera vad ni får för känslor av det jag skrivit.
Tack alla mina underbara vänner, som stöttar mig i alla lägen, tack för att ni ser till att jag orkar ta varje steg framåt, utan er skulle jag falla bakåt.
Detta är vad jag skulle göra om jag kunde flyga, vad skulle du göra?
Tänkte att detta inlägg skulle bli lite annorlunda, vi får se vad ni tycker om det sen, här kommer det iaf…
Sakta rörde jag mig framåt, skulle jag våga fråga? Jag ville så gärna dansa med henne. Jag funderade ett kort ögonblick varför jag ville dansa med henne, men jag kunde inte riktigt placera det, det var inte för att jag visste hon var bra, för jag hade aldrig sett henne dansa, det var inte för att jag ville göra någon annan svartsjuk. Nej jag vet inte varför, men något drog i mig, det drog i mig som om jag var tvungen bjuda upp henne. Sakta började jag min vandring fram mot henne, när jag stod precis intill henne och ska just bjuda upp, så vänder hon sig om och börjar gå därifrån. Jag inser att detta kanske är min sista chans, jag kanske aldrig mer får se henne, än mindre dansa med hon. Jag skyndar ikapp henne, tar tag i henne just som hon ska gå ut från dansbanan. Jag frågar snällt när hon vänder sig om och ser förskräckt på mig.
– Vill du dansa?
– Jag kan inte, svarar hon.
– Jag lär dig.
– Det var inte så jag menade, jag menar att jag har ont i mitt ben.
Jag känner hur hela min kropp faller ihop, att jag känner hur misslyckad jag är. Fast jag ger inte upp, jag har bestämt mig för att få dansa med henne, så jag tar mod och säger en sak till.
– Jag lovar att ta det väldigt lugnt, jag vill verkligen dansa med dig.
Med dessa ord sagda, så vänder hon sig faktiskt om, och följer med mig ut på golvet. Jag känner hennes osäkerhet, och jag märker fort att hon har rätt ont, men samtidigt kan jag känna en antydan om att hon tycker det är skönt. Att hon har saknat att få dansa. Dansen närmar sig sitt slut, jag ger henne en kram, och tackar. Hon ler mot mig, vänder sig från mig och börjar gå därifrån. Kanske får jag aldrig träffa denna tjej igen, kanske är hon borta för gått, men då har jag åtminstone fått dansa med henne en gång.
Kvällen börjar lida mot sitt slut, när jag ser att hon dyker upp igen, denna gång är det faktiskt hon som kommer fram mot mig, och frågar lite snällt om vi inte kan dansa en gång till. Lyckan i min kropp, adrenalinet som ökade magiskt. Jag sa självklart ja.
Nu, någon månad senare, träffar jag henne igen, vi är på någon ”fest” , hon lutar sig mot mig. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå hårdare, jag inser varför jag ville bjuda upp henne den där dansen för någon månad sedan, det var för att jag visste att personen som nu lutar sig mot mig, är någon speciell. Att hon är någon man kan lita på, att hon är någon jag aldrig vill förlora.
Självklart så gör jag bort mig som vanligt, jag börjar säga saker och annat skit, jag skickar sms som bara ser dumt ut, det är pinsamt hur dålig jag är på att erkänna saker, kanske för att jag inte törs. Jag törs inte erkänna vad och hur jag känner för någon, jag törs inte erkänna att jag tyvärr ramlat ner i den där otäcka klyftan, där det känns som att man ligger alldeles blodig och halvt död, man önskar att någon drog upp en.
Som sagt, jag gör bort mig genom att skriva saker jag inte ens själv förstår mig på. Allt låter så fel, men hon är snäll och skriver ett svar, det står ”Jag förstår….” Jag vet att hon inte förstår, för jag förstår inte själv, jag skriver bara massa för jag törs inte skriva dom ord jag borde. Jag vill veta att jag är accepterad, inte bara av en, utan av all runt omkring också. Jag vill veta att dom accepterar mitt val. Dessutom vill jag inte att hon ska ha någon som bara ”playar” runt, eller är som en ”casanova”. Så länge jag får höra att jag bara leker med folks hjärtan, vill jag inte att någon ska gilla mig…
Nu har jag återigen skrivit något sådant där dumt, som jag garanterat kommer ångra att jag lägger upp, men kanske, kanske inser folk att även jag har ett hjärta, att det kanske inte är så kul att bli kallad saker, att det är svårt att säga värmande ord. Men framförallt, att erkänna för sig själv vad man tycker.
Nu vill jag veta, hur tycker ni mitt skrivsätt är, mitt mål är att ni ska kunna känna igen er själva, kunna förstå hur mycket vänskap/kärlek eller kanske bara känslor betyder. Känna igen er hur svårt det är att berätta om känslor för någon. Jag hoppas dessutom att hon som är denna person, förstår mina känslor när jag skrivit denna text. Jag nämner inte hennes namn, då det inte spelar någon roll. Denna gång hoppas jag verkligen ni kan kommentera vad ni får för känslor av det jag skrivit.
Tack alla mina underbara vänner, som stöttar mig i alla lägen, tack för att ni ser till att jag orkar ta varje steg framåt, utan er skulle jag falla bakåt.