Tiden räcker inte till, eller gör den det?!

Kategori: Mitt liv — Kommentarer: (2)
2014-06-06 @ 15:28:06
Nu ska jag försöka berätta lite om det liv jag lever, och varför jag lever det. Berätta lite om hur inte bara jag, utan väldigt många runt om i landet faktiskt lever. Jag hoppas ni finner det hela intressant och att ni på något sätt kan känna eller få en förståelse till hur jag menar.
Det jag tänker prata om är engagemang, ledighet och hur man får tid till allt… om man får det?
På en vecka, bör man hinna jobba 40h, eller plugga lika många. Utöver detta har man sen ungefär 8h till på sig för fritid, då har jag tänkt att man sover ungefär 7h i snitt under veckan, och sista timmen är för att kliva upp och gå och lägga sig. På de här 8 timmarna som är kvar, kan vi nog alla lägga på minst en timme om dagen på att ta sig till och från skolan eller jobbet. Detta innebär att man i snitt har 7 timmar för möjlighet till aktivt fritidsintresse om man vill + hela helgerna. Det innebär alltså att du har fritid totalt: 67 timmar aktiv tid för hobby och fritid i veckan.
På de här 67 timmarna har vi dessutom en syssla vi alla måste göra, nämligen att äta… för att äta måste vi också laga mat, så jag tycker vi räknar bort 2h per dag för det också. Äta + laga mat.
Kvar har vi då: 53 timmar att spendera.
Nu ska vi se, hur spenderar jag dessa 53 timmar då? Okey, jag åker först och främst och dansar en gång i veckan. Vi får nog räkna en restid på cirka 1,5h oavsett vart jag åker, iaf nu på sommaren! Dessutom är jag på dansen oftast i 4,5h.. detta innebär att 6h i veckan går bort direkt på en danskväll. Kvar har jag 47 timmar.
Utav dessa 47 timmar brukar jag ha ett antal möten varje vecka, jag slog upp min kalender på en spontan vecka bara, och räknar till 4 möten under veckan, där vi snittade 2,5h per möte, vi tar det som mall. Det innebär att jag spenderar 10 timmar i veckan på möten. Okey, alltså har jag 37 timmar kvar!
En kväll/dag i veckan är jag med en kompis, restid 1h, umgåstid minst 7h om man snittar. Då har jag 29 timmar kvar.
Jag brukar även göra en hel del unf saker. Jag slår upp annan valfri vecka i min kalender och inser att jag den veckan la ungefär 12timmar på UNF och dess verksamhet. Drar jag bort detta har jag 17 timmar kvar.
Okey, nu är frågan, vad gör jag resten av tiden? Oftast ligger jag i sängen och kollar film, skriver lite texter, kollar facebook, pratar i telefon eller något annat.
Det jag tycker är spännande är att folk frågar mig, hur hinner du med allt? Och jag svarar ofta att jag vet inte, men när jag nu har räknat på det, så ser vi ju alla att jag skulle hinna med nästan 2 kompisar till i veckan om jag skippade alla de onödiga sakerna som jag nämna precis ovan?
Det jag tycker är jobbigt dock, det är att jag när jag väl tar det lugnt, har abstinens och måste göra något, vad som helst… Något som känns betydelsefullt, men när jag gör massa saker, så längtar jag bara efter att få ligga hemma och vila? Sen vet ju jag att jag egentligen inte gör saker bara för att, jag gör saker för att jag inte ska ligga hemma och börja tänka på saker jag inte vill tänka på, att jag ska ligga hemma och bryta ner det självförtroende jag själv skapat mig. Jag gör saker för att inte ha tid till att tänka, så det är väl inte så konstigt att jag tycker det är jobbigt när jag väl får tid till just att tänka?
Så ni som vet med er att ni gör väldigt mycket, fundera gärna över varför just ni gör så mycket. Och ni som känner att ni inte gör så mycket, utan är nöjda med att ligga hemma och kolla film osv, fundera över varför ni inte vill göra mer ”organiserade” saker? Jag vill också att ni ska fundera över, om det bästa alltid är att man ska minska det någon gör, varför måste det vara dåligt att ha ett aktivt liv med lite ”fritid”? Alla har ju lika mycket fritid, det är bara en fråga om hur mycket man väljer att göra på den. Skulle inte jag få göra allt jag gör, så skulle jag inte orka med länge… För jag måste ha något annat att tänka på, annars är det lätt att jag blir deppig, och det vill jag inte vara!
Så se till att ni tänker på varandras fritid, men se också till att ni hinner umgås!

Som vanligt väldigt flummigt, men men.. det får det lov att vara ibland! Ber om ursäkt i förhand för stavning och så, har inte orkat läsa igenom det jag skrivit överhuvudtaget.

Mitt liv är i en röra, tack till mina vänner som ändå står ut med mig!

Kategori: Mitt liv — Kommentarer: (1)
2014-02-06 @ 01:14:00

Nej, nu är det dags! Domen är slagen, liksom natten är kommen! Klockan är mycket och jag borde sova. Alltså ett ypperligt tillfälle att skriva ett blogginlägg på, som tur är kommer det inte bli så långt denna gång, tror jag…!

 

Det jag tänkte berätta om är lite om mina vänner, om de som finns omkring mig, och det som idag är mitt liv, så är ni inte intresserad av att läsa vad folk har gjort med mig, eller jag gjort mot mitt folk, eller vad som hänt i mitt liv sista tiden, så kan ni stänga ner igen, då ber jag om ursäkt att ni kom in här överhuvudtaget, men kan informera er om att detta faktiskt är en blogg, där man brukar skriva sådana saker…

 

Alltså, om vi hoppar tillbaka nästan ett år, så hade jag ett flertal vänner, familjemedlemmar och andra bekanta som jag tryckte bort mer och mer, anledningarna till detta var många, en av dem var att jag tog på mig mer och mer uppdrag, ideella sådana. Tyvärr så gick det så långt, att när jag nu i januari kom på mig själv att jag inte längre har några vänner som kontaktar mig, om det inte är för att jag ska göra ett uppdrag tillsammans eller åt dem, så kontakter de inte mig. Alla sms man alltid fick förr där det stod ”hej, vad gör du” eller ”Tjena, ska vi ses”, de existerade inte längre. Jag börjar inse att till och med mina närmsta i familjen inte längre såg någon chans till att jag skulle ha tid för dem, så de inte bad mig komma över på en fika, en middag eller till och med komma över en hel dag och bara umgås. Eftersom jag kände att detta inte är så som jag vill att mitt liv ska se ut, bestämde jag mig för att försöka vinna tillbaka de vänner och den familj jag en gång alltid hade vid min sida.

Så nu har jag under en månads tid, försökt binda upp kontakten med flera av mina gamla vänner, de som betyder mycket för mig igen. Vissa har jag lyckats med, andra tycker bara jag är konstig som hör av mig nu, att det bara passar när jag själv vill och så vidare, dessa får jag kämpa vidare med, för jag vill bli en sådan som folk känner alltid finns där, en sådan där som alla vet ställer upp om man har problem.

Så tänkte att jag ska berätta lite om de som jag hoppas kunna få tillbaka den kontakt jag en gång hade med dem, och sen avslutar jag med att berätta hur de här personerna samt ni andra som känner att jag svikit er, försvunnit från er ska kunna tro mig, när jag nu säger att jag vill ha er som mina vänner, och att jag inte tänker låta hela mitt ideella liv komma före er!

 

Johan Fridlund:

Jag lärde känna dig genom öppna förskolan, vi var så små, men redan då blev vi underbara vänner, jag har så otroligt mycket minnen med dig, så jag vet inte ens vad jag ska nämna. Tillsammans har vi och kommer vi klara allt, för jag vet att du finns där för mig, liksom jag finns där för dig. Den sista tiden har vi inte umgåtts längre. Vi har alltid massa arbeten, ideella som betalande saker att gå igenom, alltid massa tankar på annat. Jag tänkte till exempel idag fråga om vi skulle gå på bio ikväll, men sen kom jag på att jag hade styrelsemöte, det var därför jag frågade dig vad du skulle göra ikväll… Jag vill verkligen vi ska få till mer kvalitetstid med varandra, för även om vi ses och pratar nästan varje dag, så vet man knappt något om dig som vän längre, för vi har inte tid för varandra, eller oss själva längre!

Så jag hoppas du förstår hur mycket du betyder för mig, och hur gärna jag vill att vi ska få tillbaka vänskapen vi har, och inte alltid måsta se varandra som kollegor, partners eller klasskamrater, du är som min andra halva!

 

Moa Carlsson

Det är klart jag inte kan glömma den här tjejen. Jag menar, du väckte mina känslor så kraftigt när vi sågs en av de första gångerna faktiskt, jag tog bussen hela vägen till skalet. Vad gör man inte för att få träffa någon man tyckte väldigt mycket om. Jag minns hur orolig jag var över att allt bara skulle kännas fel, jag var ju trots allt överlägset äldst på den där jäkla höstrocken… Men du tog hand om mig, och ett minne jag aldrig kommer glömma är när vi satt i trappen för att vi tyckte musiken var alldeles för hög och när vi satt där råkade jag se att du skrivit något i din hand.

Jag kan säga att vid den tidpunkten smälte jag totalt. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, ändå släppte jag dig, lät dig gå mer och mer, tillslut pratade vi aldrig längre, och sms:a nästan inte heller.

Du accepterade mig igen när jag började höra av mig igen, du gick med på att träffa mig igen. Jag hade så underbart roligt, så jag vet nu att jag verkligen inte vill låta dig försvinna från mig igen. Du är en underbar vän till mig, som jag bara längtar att få ta del av alla roliga händelser som hänt i ditt liv sen du var liten, men också få finnas där för dig, vid varenda motgång du möter på, varenda gång du behöver någon att gråta ut för.

Jag hoppas du fortsätter att läsa, så du får se hur jag vet att jag inte kommer få dig att ramla bort ifrån mig igen.

 

Martine Linderos

Jadu, jag vet inte vart jag ska börja. För mig har du sen vi lärde känna varandra alltid funnits där. Men under en period verkade du inte riktigt vilja ha tid med mig, och jag försökte inte få den tiden heller, för jag hade inte tid med dig heller. Men jag vet hur jag varje gång vi väl pratade, tänkte hur underbart roligt jag haft åt men också med dig.  Att jag lyckats få dig att förlåta mig för att jag försvann så länge, det är jag nästan säker på att jag gjort. Men det jag också är säker på, som jag inte är lika säker på att du kanske tror, det är att jag vet att jag aldrig kommer vilja vara ifrån dig på det viset jag var igen.

För mig är du luften när jag behöver ett andrum, för mig är du stekpannan när jag behöver något hårt för att komma till insikt i saker. Jag hoppas du förstår hur oerhört värdefull och ovärderlig du är för mig, och att vi i framtiden blir kanske ytterligare lite bättre på att lyssna på varandra också!

 

Emma Åkerlund, Linnea Oldenburg+ min familj:

Jag vet att jag gjort många av er besvikna, besvikna för att jag inte ville kontakta er, besvikna för att jag inte la tid på er. Men jag tänkte att jag visste att ni var mina vänner, och då behöver man inte bry sig, för ni finns ju alltid där. Det jag inte tänkte på var att jag kanske borde funnits för er också och inte bara tvärtom. Så hädanefter ska jag komma ihåg att om jag får ett sms där det står hur jag mår, måste jag alltid kolla hur personen som hör av sig också mår. Och när jag inte längre hör något, då är det verkligen hög tid att höra av sig. Hur ska ni annars veta att jag vill veta.

Ni är alla betydelsefulla för mig, och jag är glad att jag i alla fall försöker få tillbaka kontakten med er, sen om ni väljer att bli vän med mig igen, eller om ni inte vill binda kontakt med mig på samma sätt igen, så får jag acceptera det. Men jag vill att ni ska veta att jag är glad över att ni finns, och jag är glad över att jag fått vara er hjälp, precis som ni varit min hjälp!

 

Hur kan jag garantera att jag inte glömmer er?

Jo, jag kommer se till att minska på mina ideella åtaganden först och främst. Jag hade egentligen tänkt mig att ta på mig ytterligare ett rejält styrelseuppdrag, men har bestämt mig för att istället lämna två som jag redan finns med i. Detta innebär att jag kommer få mer tillgång till fritid, vilket i sin tur kommer generera i mer tid att träffas, sms:a och prata med er, mina kära vänner!

Jag kommer också se till att jag hör av mig regelbundet, för ni ska veta att för mig finns det inget viktigare än mina vänners närvaro och samvaro! Utan er är jag ingenting, utan er skulle jag ju inte behöva finnas. Vad ska jag med massa roliga erfarenheter till, om jag inte har någon att utbyta dem med sen?

 

Nu hoppas jag verkligen att ni orkat läsa igenom detta, för i så fall har många av er säkert förstått jag har insett att jag måste minska ner på det jag gör, för att orka med min vardag, för att orka ta tillvara om det bästa man har, nämligen sina vänner, kanske är det något även DU måste börja tänka på? När åkte du iväg och gjorde något med din vän senast? När tog du en fika med din vän senast? Ja och då räknas inte den där lunchen där ni samtidigt pratade om ekonomin inom företaget…

Blogginlägg "2" En riktig bloggare med bra svenska, eller bara en bloggare?

Kategori: Mitt liv — Kommentarer: (0)
2013-05-22 @ 21:21:33

Fredrik Backman - En riktig bloggare med bra svenska, eller bara en bloggare?

Jag har fått i uppgift av skolan att göra en blogganalys av en valfri blogg, jag valde direkt Fredrik Backmans blogg http://www.fredrik.cafe.se. Anledningen till att jag valt just den här bloggen är för att jag har läst den till och från under en längre tid och vet rätt mycket om den redan. Jag tycker han skriver på ett bra och varierande sätt vilket också är bra i den analys jag ska försöka göra.

När jag läser Fredriks blogg upptäcker man direkt hur han febrilt försöker göra sina inlägg roliga, jag vet inte om det bara är för att han vill ha många läsare, eller om han faktiskt tror han är rolig? Jag vet i alla fall att han många gånger är rent av riktigt tråkig. Ett exempel på detta är när han i ett inlägg publicerat den 19 maj 2013 och har rubriken Reklam. Här ser man tydligt hur han i inledningen försöker göra det hela roligt genom att säga ” Jag skriver ju böcker, emellanåt. Vi tjatar ju en del om det här, då och då. Jag ska försöka hålla mig kortfattad. Både ni och jag vet att det inte kommer gå så värst jättebra. Men gå och hämta en macka och något att dricka och kom tillbaka så ger vi det ett försök, okej?”. Nej, detta var inte roligt Fredrik, ännu sämre blir det när man strax efter fortsätter läsa och inser att hela inlägget bara handlar om de böcker han ska och har gett ut. Inte blir det bättre när man ser hur han dessutom ger extra reklam åt adlibris.se. Visst jag förstår självklart jag också att han måste göra reklam för detta bolag, han har ju garanterat ett bra avtal och får mycket pengar på de böcker han säljer via dessa, men i alla fall?! En annan sak är att han här är väldigt noga med sitt svenska språk, han ser till att ha rubriker, styckeindelningar och allt vad grammatikens regler. Kan det bero på att det är just ett reklaminlägg han skriver, eller vaknade han bara denna morgon och tänkte ”idag ska jag vara hyper noga när jag skriver mina inlägg”. Dock måste jag säga, Backan räddar sin blogg rejält när han skriver inlägg med rubriken ”Okej, Men jag var trött.” som han publicerade den 13 maj 2013. Där berättar han om hur trött han var och råkade hänga upp sin jacka på metallgrejen som sitter under tvålbehållaren, som man trycker på för att få ut tvål. Ja mycket riktigt, jackan vägde tillräckligt mycket för att bli ner dränkt av tvål, det var i alla fall vad han påstod.

Där får han verkligen fram de roliga sakerna, han använder sig utav ett mer låt oss säga, snabbskrivet språk, vilket innebär att han nog inte har haft adlibris.se som korrekturläsare innan han la upp inlägget, kredit åt Fredrik! Visst hans svenska språk är väl kanske inte det bästa i dessa inlägg, men de är i alla fall roliga. Kollar vi in ännu noggrannare i språket och den skrivande svenskan han använder sig av upptäcker vi rätt snart att han ofta skriver i talande former, kanske beror det på att han många gånger skriver dialoger. Men även i vissa andra inlägg kan man se lite av att han ofta skriver som om han pratade. Eftersom hela målet med Fredriks blogg på något sätt är att roa sina läsare ser han till att det han skriver ska vara lättläst, så helt klart skildrar han konkret och ser till att saker och ting är lätta att föreställa sig, annars skulle man inte tycka det är roligt.

 

Slutligen vill jag bara säga, Fredrik kan vara en väldigt duktig och erfaren bloggare, men han spöar då aldrig mig i att skriva långa tråkiga inlägg, ofta helt utan värde. Han kommer heller aldrig att vinna över mig vad gäller grammatik i blogginlägg, jag ser alltid till att låta adlibris.se korrekturläsa åt mig, eller hur var det där? Jaja, ett och annat stavfel får man roa sig med, vissa anser ju att stavfelen är det roligaste av allt jag skriver. Så kanske ska man börja skriva enda med ä oftare, eller varför inte påstå att man tycker det är trångt där bak oftare, det är ju vad ni läsare verkar vilja läsa på min blogg…

 

ps. Fredrik, jag tycker om det du skriver, tro nu inget annat, ifall du skulle råka läsa mitt inlägg liksom. 

Blogginlägg "1", Anays av Mosskins inlägg om Facebook

Kategori: Mitt liv — Kommentarer: (0)
2013-05-20 @ 20:08:47

Detta är en skoluppgift som jag väljer att posta på bloggen, som annars inte fått så mycket kärlek på sista tiden, hoppas detta duger, annars får ni hålla utkik, för kanske kommer det något mer spännande snart. 

Jonas skriver på sin blogg www.mosskin.se om hur Facebook gör med vår identitet, hans inlägg är gjort för att vara såväl humoristiskt men det finns ändå en glutta sanning i det han skriver. Här nedan följer en liten sammanfattning av de saker han tar upp, förresten, jag försöker inte vara rolig när jag skriver mina inlägg.

I första stycket från inlägget han postade 2011-01-14 kan man läsa hur Mosskin var på en middag där han och hans vänner diskuterade sina helgplaner, där konstaterades att man inte skulle veta vad man skulle göra utan Facebook, för idag har det blivit mer än bara en chatt och lära känna sida, nu för tiden har du eventkalandern där också. Via den kan du se vart nästa roliga händelse är, vilka som ska dit och man kan till och med få rabatter på prylar tack vare att man är medlem i Facebook. Han ställer också en inledande fråga ”Men hur påverkas vi psykologiskt av att Facebook har blivit infrastrukturen för vårt sociala liv?”

Jag börjar genast fundera lite på Mosskins fråga och jag tror vi påverkas rätt rejält av Facebook. Speciellt när vi läser om hur duktiga alla andra är, för det är tyvärr oftast det som står, man skryter om allt man gjort hela dagen och liknande, det ger nog väldigt många skuldkänslor och problem, något jag inte tycker man ska främja. Klart man kan börja må psykiskt dåligt av att läsa hur bra alla andra har det. Ett annat sätt är de som faktiskt skriver hur hemskt de har de, många gånger överdriver nog dessa, men det är svårt att veta och har man otur läser fel personer detta och utnyttjar det hela genom att trycka ner personen ännu mer, det är lättare att mobba en redan mobbad person visar studier på.

Längre ner i inlägget på mosskin.se kan man läsa hur man i början av internets begynnelse sa att man kommer kunna skapa sig nya identiteter virtuellt. Mycket riktigt blev det så, men kollar man hur det är idag så gömmer man sig inte längre, man öppnar upp sig, idag kan nästan vem som helst, få veta vad som helst bara genom att gå in på Facebook. I USA är Facebook den mest välbesökta siten, till och med före Google, Mosskin tror att det snart är lika även i Sverige. Man har i studier kollat användning av Facebook, och vilka personer försöker framställa sig som på nätet. Det intressanta med studien är att de som är populärast i verkligheten blir ännu mer populära på nätet, detta är ett fenomen som man brukar kalla för ”rich get richer”.

Även här får jag lite tankar, börjar inte allt som rör Facebook gå överstyr när det blir större än självaste Google? Jag är själv (tyvärr) en flitig användare av Facebook vilket ökar mitt förstående för att det rör sig åt detta håll, men jag hoppas att det kommer något nytt, något som gör att Facebook inte får ”monopol” på marknaden utan faktiskt minskar och försvinner, som vilken trend som helst. Allt brukar ha sin gång, men Facebook bara växer mer och mer, framförallt kan fler och fler företag utnyttja detta genom att göra reklam till utvalda grupper och därför ha större chans att sälja. Vi lämnar ut mer och mer information om oss själva vilket inte heller är bra på sikt.  Att fenomenet ”rich get richer” faktiskt stämmer blir jag inte alls förvånad över, det är något jag länge förstått att det kommer bli så, syns ju även i det verkliga livet, men vad jag menar med det, det får jag ta någon annan gång, nu rullar orden iväg och jag måste sluta. 

Kapitel 1 – Resan till de doldas funktionshinder

Kategori: Mitt liv — Kommentarer: (1)
2012-10-27 @ 01:09:28

Allt började med att jag såg ett inlägg på facebook, ja kan ni tänka er , det finns tydligen bra saker som sägs och skrivs där också. Hur som helst så var det en grupp vid namn UNF som la upp ett event. Namnet på detta var ”De halvt dolda – Ledarskapsutbildning i dolda funktionshinder”, mer info en så behövde inte jag för att jag skulle bestämma mig, jag ville åka! Direkt började jag prata med en nära vän till mig som är aktiv inom UNF och han har hjälpt mig med alla förkrav man måste ha för att få gå denna utbildning, när jag väl var klar med detta kom nästa problem, jag var tvungen hitta någon som kunde jobba mina arbetspass på jobbet istället för mig. Detta blev ingen lätt uppgift då väldigt många redan sökte ledigt, men tack vara underbara arbetskollegor och chefer som gjorde sitt bästa för att hjälpa mig lyckades vi lösa mina pass och jag kunde fokusera på resan. Avgång skedde klockan 17:15 torsdagen den 25 Oktober, från Östersunds Central. Resan skulle bli med tåg och jag såg faktiskt fram emot att få komma iväg till något nytt, dessutom helt utan att känna någon.

Väl på Centralstationen i Stockholm klockan 22:35 började jag min 1 kilometers långa vandring till det boende jag fixat för natten, att meddela så börjar inte kursen fören dagen efter (fredag kväll klockan 19:00)

Jag fann min säng fort, och när jag krypit ner under täcket började mina tankar på hur detta kommer bli att gå. Jag lyckades flörta till mig en ”blinddate” med två flickor som jag skulle träffa på inget mindre ställe än just platten under fredagan, ja kanske måste jag berätta att dessa två tjejer är syskon och jag träffade dem för cirka 3 år sedan via internet, en av dem pratade jag väldigt mycket med under en längre och intensiv period, den andra lite mindre men ack så värdefull är hon i alla fall.

För första gången i mitt liv har jag dessutom gjort ett ”donkenhäng” alltså vi tre gick och hade dejten på donken, ja tro inte vi köpte nått där, utan vi gick bara och satt, haha man gör tydligen så här i Stockholm, blir man förvånad?

Jag vill Tacka dessa två helt underbar tjejerna Linnea och Lina, för att jag äntligen fick träffa er, hoppas det blir väldigt snart igen, för vi hade riktigt bra samtalsämnen fast vi knappt känner varandra längre!

Dessa två flickor hjälpte mig att hitta till den plats jag skulle vara för att påbörja min resa genom den utbildning jag faktiskt åkt ner för.

Anlände till anläggningen omkring 20 i 7, alltså i lagom tid för att hinna installera och förbereda sig inför den föreläsning och lilla aktivitet som skulle börja klockan 19.

Jag kommer nu att försöka skriva ett inlägg om varje föreläsning, kommer skriva i korthet, självklart kommer jag kolla med  föreläsarna att det är okey att jag skriver om det hela innan jag publicerar. Men jag hoppas att jag ska kunna erbjuda er en riktigt trevlig läsning som ni kommer att gilla!

 

Nu blev det visst dags för lite kvällsfika innan läggdags, te , frukt, macka och kaka! Ses!

Söka kontakt?!?!- Inte bara dans

Kategori: Mitt liv — Kommentarer: (3)
2012-02-07 @ 23:53:39

Ja, jag vet att många tycker jag låter negativ och allmänt tråkig när jag kommer skriva detta inlägget, men jag ska försöka få med grunderna till varför det skrivs också.

Alltså så här är det, man vet inte alltid om man uppskattas som dansare eller inte, när inte ens dem man dansar med klarar av att tala om för än själv ens en gång att man gör något bra, att man är duktig eller liknande, hur ska jag då kunna känna att det är värt att fortsätta hålla på med det man gör? Jag försöker ge beröm så mycket jag kan och törs, ibland känner jag att bara det där ”tack för dansen” är tillräckligt beröm för att perosnen jag dansar med ska veta att jag verkligen gillade dansen, det handlar inte alltid om att säga saker, man kan visa det också, vad vore det för fel med en liten längre kram, istället för en ”gangsterkram” (en klapp på ryggen helt enkelt) som det oftast är?

Jag kan inte mer än att sörja hur man kan börja tappa gnistan för att dansa bara på grund av en sådan patetisk sak som att göra något trevligt mot personen man dansar med. För min del gör ju inte saken den bättre att jag hela tiden får höra av icke dansare hur bögigt, fjolligt eller andra märkliga påståenden det är att dansa.

Kanske är det jag som är lite kinkig på detta dessutom, har alltid varit med i sporter och aktiviteter där man peppar varandra, man berömmer varandra när man gör något bra, försöker hjälpa om man inte förstår eller har missuppfattat något. Jag var som en av huvud stenarna när jag höll på med handbollen bland annat, minns känslan när jag stod i målet, skrek så jag var utan röst dagen efter, jag skrek inte för att jag var arg på mina kamrater, jag skrek för att jag peppade dem, försökte hjälpa dem att se luckorna när dem skapades, skrek åt dem för att påminna dem om den där spelaren som hade fritt utrymme att komma in mot mål. Jag har alltid varit killen som försöker hjälpa andra så mycket jag bara kan. Men hur ska jag kunna hjälpa någon om jag aldrig får veta att jag själv kan?

Detta handlar inte bara om dans, utan om övriga livet också, varför ska folk hela tiden vara så fega, varför kan man inte klara av att säga hej åt personerna man möter på ica, eller sätta sig bredvid den där personen som åker samma buss som dig varje dag, eller när du väl blir tvungen sitta bredvid någon på bussen, skaka hand och säg hej åt han/hon också då? Jag är absolut inte bra på detta heller, något jag skäms över, typiskt svenskt att hela tiden vara rädd för andra och försöka hålla sig till sig själv och sina ingrodda vänner hela tiden. Lev livet och våga hälsa och umgås med okända också!

Jag funderar på om det kanske är värt att utlösa en tävling, från och med torsdag morgon från kl ( 09:00 )  utmanar jag er som vill på tävlingen ”vem söker mest kontakt?”

Kommer lägga upp spelregler om denna tävlingen imorgon kväll, men bara om jag ser att någon accepterar utmaningen, som för övrigt kommer hålla på tills på tisdag kl 21:00!

Kärlek? Ordet....

Kategori: Mitt liv — Kommentarer: (3)
2011-11-22 @ 00:47:04

Ordet kärlek, det måste nog vara det mest korkade ord som skapats, för ordet kärlek är ett tomt ord. Ordet har så många definitioner, att ingen egentligen längre vet, när det är kärlek? för varje ny kärlek man träffar, tror man att denna gång är det den rätta, denna gång är det den äkta kärleken, det visar sig ofta vara helt fel... var det då kärlek?

Jag tänkte dock berätta om första gången jag träffade på den där äkta kärleken, eller det var iaf vad jag trodde då!

Jag var väll inte så jätte gammal, men jag och min bästa tjejkompis, vi umgicks mycket, sakta vaknades det upp känslor för henne av mig, jag tänkte mer och mer på henne, undrade om hon kände samma sak, jag var då tsm med en tjej, mest för att det var tufft att ha tjej, ja för nog var det coolt att ha tjej när man var i den där åldern?!

Vi började prata på msn en kväll, och vi kom in på att vi gillade varandra osv, men det blev inte så mkt mer sagt, även om jag innerst inne tror, att vi båda bad om att få varandra, samma kväll gjorde jag slut med den tjej jag var tillsammans med, för man kan ju inte vara ihop med två samtidigt, eller kan man det? Nej, då kunde man i alla fall inte det.

Det blev morgonen därpå, skolbussen kom som vanligt och hämtade upp mig, jag satte mig längst fram, där det fanns två passagerar platser, hoppades att min bästis skulle sätta sig bredvid mig, vi stannade till där, och faktikst, hon satte sig där! Jag kände lyckan krypa in i min kropp. Känslan blev så stor, så skulle jag inte varit vaken, hade jag nog drömt det hela. Våra händer råkades på något vis mötas mellan våra säten, och vi fick snabbt fatt i varann, vi höll så där kärleksfullt hårt i handen. då, vid det ögonblicket visste nog vi båda, att vi var tillsammans, att v ihade ett förhållande. Det var inga ord bytta så som " får jag chans på dig" eller liknande, som annars var väldigt vanligt vid den åldern. Vi bara kände det, kände det där klicket.

Det gick så några dagar, innan vi träffades och jag fick ge min första betydelsefulla puss till en tjej, jag hade pussat någon tjej innan, ni vet det där ryska posten man lekte när man var mindre bland annat? Vart tog det vägen föressten, en så rolig lek som bara försvinner för att man blir äldre?

Ja som ni säkert förstår så gick sedan denna puss vidare till den första kyss jag gav till min första kärlek. wow, den upplevelsen det var, den är obeskrivlig, jag kan inte mer än önska, att man kunde backa tiden, få göra om den. vi började umgås mer och mer, våra andra vänner blev nog lite utstötta, för vi var för oss själva hela tiden, kollade film, käka nudlar, gick runt i skogen ja vi gjorde allt ihop ett tag. Där kom nog det stora misstaget, vi glömde det som faktiskt är viktigast, kärleken... inte mellan oss, utan till våra vänner, vi glömde hur myckat man älskar sina vänner. Men vi kom på det, när det var näst in till försent. Som alla andra förhållanden när man är sådär pass liten, så tar dem slut. så gjorde även detta.

Men jag kan fortfarande tänkta tillbaka till den tiden, när vi var och badade i havet, dök under vattnet och pussade varandra, eller när vi gick hand i hand runt på skolan, eller kanske den gången när vi var på badhuset, och åkte i en sådan där ström tillsammans, vi har gjort mycket kul du och jag, min första kärlek.

Jag har bevis, på att efter en bra kärlek, så kan vänskapen bestå, det gjorde den för oss, jag och hon är fortfarande bra vänner, även fast vi tyvärr inte kan träffas så ofta, pågrund av avstånden mellan oss numera, men jag hoppas och vill att vi snart ska få träffas igen.

Ja, vad ville jag få ut med denna text då? Jo, min tanke var att ni ska tänka tillbaka till er första kärlek, fundera över hur det kändes, fundera på om kärleken mellan två individer är värd så mycket att man kan glömma alla de andra underbara människorna man har runt omkring sig.

Jag vill också ställa en annan fråga till er, som jag hoppas ni funderar över. När sa du senast till någon helt främmande människa till dig, något fint. något som värmer för den personen, det kanske räcker med det där lilla "hej", kanske "vad fin du är" eller varför inte "du verkar vara så snäll". Jag tror nog dom allra flesta ska skämmas på denna punkt, vi människor, kanske specifikt vi svenskar, törs inte säga snälla saker till främmande människor? Jag har haft och har samma problem, men jag försöker bli bättre på det. Jag försöker att utvecklas som individ, få nya vänner, bland annat genom att ge en snäll men ärlig kommentar till en person. Jag kan av egen erfarenhet berätta att det värmer, och lyfter ens förtroende väldigt högt, när man får en sådan kommentar.

Tack alla mina underbara vänner som fått mig att öppna mitt hjärta igen, jag skriver i hopp om att fler ska fundera över, om kärlek är något vi kan sätta ord på?

If i could fly.... Ny vinkel på inlägg

Kategori: Mitt liv — Kommentarer: (3)
2011-10-22 @ 14:04:56
"If I could fly, I would have fly to heaven"
Detta är vad jag skulle göra om jag kunde flyga, vad skulle du göra?

Tänkte att detta inlägg skulle bli lite annorlunda, vi får se vad ni tycker om det sen, här kommer det iaf…


Sakta rörde jag mig framåt, skulle jag våga fråga? Jag ville så gärna dansa med henne. Jag funderade ett kort ögonblick varför jag ville dansa med henne, men jag kunde inte riktigt placera det, det var inte för att jag visste hon var bra, för jag hade aldrig sett henne dansa, det var inte för att jag ville göra någon annan svartsjuk. Nej jag vet inte varför, men något drog i mig, det drog i mig som om jag var tvungen bjuda upp henne. Sakta började jag min vandring fram mot henne, när jag stod precis intill henne och ska just bjuda upp, så vänder hon sig om och börjar gå därifrån. Jag inser att detta kanske är min sista chans, jag kanske aldrig mer får se henne, än mindre dansa med hon. Jag skyndar ikapp henne, tar tag i henne just som hon ska gå ut från dansbanan. Jag frågar snällt när hon vänder sig om och ser förskräckt på mig.
– Vill du dansa?
– Jag kan inte, svarar hon.
– Jag lär dig.
– Det var inte så jag menade, jag menar att jag har ont i mitt ben.

Jag känner hur hela min kropp faller ihop, att jag känner hur misslyckad jag är. Fast jag ger inte upp, jag har bestämt mig för att få dansa med henne, så jag tar mod och säger en sak till.

– Jag lovar att ta det väldigt lugnt, jag vill verkligen dansa med dig.

Med dessa ord sagda, så vänder hon sig faktiskt om, och följer med mig ut på golvet. Jag känner hennes osäkerhet, och jag märker fort att hon har rätt ont, men samtidigt kan jag känna en antydan om att hon tycker det är skönt. Att hon har saknat att få dansa. Dansen närmar sig sitt slut, jag ger henne en kram, och tackar. Hon ler mot mig, vänder sig från mig och börjar gå därifrån. Kanske får jag aldrig träffa denna tjej igen, kanske är hon borta för gått, men då har jag åtminstone fått dansa med henne en gång.

Kvällen börjar lida mot sitt slut, när jag ser att hon dyker upp igen, denna gång är det faktiskt hon som kommer fram mot mig, och frågar lite snällt om vi inte kan dansa en gång till. Lyckan i min kropp, adrenalinet som ökade magiskt. Jag sa självklart ja.

Nu, någon månad senare, träffar jag henne igen, vi är på någon ”fest” , hon lutar sig mot mig. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå hårdare, jag inser varför jag ville bjuda upp henne den där dansen för någon månad sedan, det var för att jag visste att personen som nu lutar sig mot mig, är någon speciell. Att hon är någon man kan lita på, att hon är någon jag aldrig vill förlora.

Självklart så gör jag bort mig som vanligt, jag börjar säga saker och annat skit, jag skickar sms som bara ser dumt ut, det är pinsamt hur dålig jag är på att erkänna saker, kanske för att jag inte törs. Jag törs inte erkänna vad och hur jag känner för någon, jag törs inte erkänna att jag tyvärr ramlat ner i den där otäcka klyftan, där det känns som att man ligger alldeles blodig och halvt död, man önskar att någon drog upp en.

Som sagt, jag gör bort mig genom att skriva saker jag inte ens själv förstår mig på. Allt låter så fel, men hon är snäll och skriver ett svar, det står ”Jag förstår….” Jag vet att hon inte förstår, för jag förstår inte själv, jag skriver bara massa för jag törs inte skriva dom ord jag borde. Jag vill veta att jag är accepterad, inte bara av en, utan av all runt omkring också. Jag vill veta att dom accepterar mitt val. Dessutom vill jag inte att hon ska ha någon som bara ”playar” runt, eller är som en ”casanova”. Så länge jag får höra att jag bara leker med folks hjärtan, vill jag inte att någon ska gilla mig…

Nu har jag återigen skrivit något sådant där dumt, som jag garanterat kommer ångra att jag lägger upp, men kanske, kanske inser folk att även jag har ett hjärta, att det kanske inte är så kul att bli kallad saker, att det är svårt att säga värmande ord. Men framförallt, att erkänna för sig själv vad man tycker.


Nu vill jag veta, hur tycker ni mitt skrivsätt är, mitt mål är att ni ska kunna känna igen er själva, kunna förstå hur mycket vänskap/kärlek eller kanske bara känslor betyder. Känna igen er hur svårt det är att berätta om känslor för någon. Jag hoppas dessutom att hon som är denna person, förstår mina känslor när jag skrivit denna text. Jag nämner inte hennes namn, då det inte spelar någon roll. Denna gång hoppas jag verkligen ni kan kommentera vad ni får för känslor av det jag skrivit.

Tack alla mina underbara vänner, som stöttar mig i alla lägen, tack för att ni ser till att jag orkar ta varje steg framåt, utan er skulle jag falla bakåt.

Ett gudomligt recept!

Kategori: Mitt liv — Kommentarer: (2)
2011-08-25 @ 02:15:49

Receptet på äkta vänskap

2 dl vänligt bemötande
1 dl stort leende
1 fast handslag
1 dl kärlek
1 nypa sympati
4 dl gästvänlighet
Fyllning med många leenden:
Rör ihop kärlek, sålla lite sympati
och till slut varsamhet. Baka den
i ett varmt hjärta och servera den ofta!


Hoppas ni alla testar på detta, för det är väldigt gott kan jag lova :D Man känner hur man mår bättre i hela kroppen!

Birk tänker och filosoferar, med lite hjälp...

Kategori: Mitt liv — Kommentarer: (7)
2011-08-24 @ 12:20:10
Jag känner ensamheten vandrar runt i min kropp, funderar på hur det har kunnat bli som det blivit? Denna sommar har varit bland de mest konstiga någonsin, kärlek, hopp, svek och nöjjen har blandat sig extremt denna sommar. Frågor jag funderat på är vad ordet kärlek egentligen är? Kan man vara kär i sina vänner, för deras vänskap? Eller är kärlek något man bara har när man är ute efter något mer än vänskap? Och vad är svek? Blir man alltid sårad när man stöter på svek, eller kan det kännas bra att faktiskt få veta om att man blivit sviken, och därför inte känner sig sårad över det? Ja, många tankar rullar runt i huvudet på mig just nu. Men det finns vissa saker jag vet har hänt denna sommar.

Jag har svikit och sårat många, många har svikit och sårat mig, jag har hoppats mycket, andra har hoppats på mig, jag har känt kärlek och närhet, andra har känt det för mig, men varför har vi inte gjort det samtidigt och mot varandra? Tänk om man ibland tordes säga vad man tycker. Inte bara sitta där och hoppas att den andra ska ta första steget? Nej, nu får skolan ta och börja, så man får glömma allt detta, gå in i någon tråkig rytm och bara göra det som ska göras... det är vad som känns bäst just nu.

Förlåt alla ni som fått drabbats av mina problem, om mina svek, och alla ni som har mått dåligt för att ni velat mig väl. Jag hoppas ni förlåter mig...
Nu lite citat från några kända personer som jag har hittat under mina funderingar...
******************************************************************************************
Nasse och Nalle Puh sitter under ett stort träd och tänker över livet. Plötsligt frågar Nasse: "Puh, vi har fått två händer för att hålla. Två ben för att gå. Två ögon för att se. Två öron för att höra. Men varför har vi bara ett hjärta?" Puh tänker en liten stund och svarar: "Nasse, det är säkert för att det andra hjärtat är bortskänkt till en annan, som vi själva måste hitta"
******************************************************************************************
Den människa som inte lever med saknad, måste leva ett konstigt liv.
******************************************************************************************
Av alla former av försiktighet så är förmodligen försiktighet inom kärlek den mest farliga för sann glädje.
******************************************************************************************
Aldrig älskade jag dig så djupt som när jag höll på att mista dig. ( Denna tillägnar jag en speciell person, någon jag verkligen inte vill förlora som vän, hoppas du läser detta och förstår att det är just DIG jag menar, att det blev som det blivit, hoppas du förstår att jag finns för dig... )
******************************************************************************************
Barn börjar med att älska sina föräldrar. Efter en tid dömer de dem. Sällan, om någonsin, förlåter de dem.
******************************************************************************************
detta är inget jag skrivit själv, utan det är som sagt kända poeter som skrivit de allra flesta av dessa... Nu väntar den sista helgen på sommarlovet, hoppas verkligen det händer något roligt denna helg! Så man får komma till skolan med glädje(i)tårarna ist för med sorg(i)tårarna...
******************************************************************************************
Ja, detta blev ett litet annorlunda inlägg, men kanske det kan väcka upp fler än mig ur något undre medvetandet som jag tycker ingen bör vara i!

Saknad? Längtan? ja, läs så får ni nog veta

Kategori: Mitt liv — Kommentarer: (0)
2011-08-17 @ 00:21:29
De två senaste dagarna har jag tillbringat uppe i mårdsjön där min mor bor, med mig upp hit hade jag min hund och även dansskorna! Imorgon är det onsdag, som flera av er redan räknat ut kanske så är det dans i Hällesjö även denna onsdag, tyvärr är det sista gången också. Men Shake ska bjuda upp till en oförglömlig dansafton som jag ska njuta av hela kvällen. När kvällen har tagit slut för de allra flesta så sitter jag nog fortfarande i bilen påväg hem från denna kväll som kommer sitta som en näthinna i minnet på mig. Nej nu sa jag fel, inte påväg hem, påväg till Östersund där vi sover i lägenheten några timmar innan jag sätter mig på ett tåg som avgår 05:40 från tåg stationen, med mig på min färd kommer jag ha en liten hund vid namn Blackie, hon ska ner till Stockholm för att hämtas upp av en utställare som ska ta och visa upp henne på en utställning.

Varför just jag åker ner är för att jag är så himla snäll.. Det är iaf vad min mamma tror, men egentligen så är det för att få träffa Helena och Sofia Ekström, eller jag ska rätta mig lite, för att få träffa valparna som Maya och Alice har fått. Har även lite planer för torsdagen nere i stockholm, men dem är fortfarande hemliga då det inte är bestämt ännu ;) så ni som läser detta och vet vad jag pratar om, säg inte det till någon... Hihi.

Hemresan från Stockholm sker på fredag natt, så jag kommer hem lördagmorgon, lagomt att peppa upp inför dansen i Aspåsnäset som Zlips ska spela på! Nu har klockan slagit 12, och när jag suttit här ikväll, så har väldigt mycket hunnit hända i mitt liv, eller jag har fått veta saker som kommer hända, eller har det kanske redan hänt? hittade en liten text snutt och även en låt som passar väldigt bra in på just detta.. Så självklart förmedlar jag den vidare till er, så ni ska förstå och känna hur jag känner det just precis nu.

Det är omöjligt, sa Tvivlet.
Det är farligt, sa Rädslan.
Det är onödigt, sa Förnuftet.
Prova ändå, viskade Hjärtat. ♥

 

Om du visste vad jag saknar dig.... http://youtu.be/NQhNbvKlZk8




Med detta sagt säger jag nu godnatt, och jag hoppas ni alla tänker på vad denna låt kan innebära, och klarar ni inte av att lyssna på den för att det är "skitnusik" läs iaf den lilla text som är ovanför länken. Den texten säger mer än vad 1000 ord om samma sak skulle göra. Varför krångla till något så enkelt?

Fröjdholmen - Jannez 08-14 + annat trams

Kategori: Mitt liv — Kommentarer: (3)
2011-08-14 @ 02:30:43
Då har man just besegrat 4h dans på fröjdholmen, ikväll var det väldigt stökigt på golvet, samt väldigt trångt vilket gjorde att kvällen kändes till och med tråkig. När det kommer arbågar, knuffar och andra hårda saker i ryggen på en så känns det, både på mig och på min danspartner. Om alla bara tar det lite lungt pch har koll på golvet så skulle vi utan problem kunna dansa runt lika fint som man gör helt själv.

Jag vet att jag varit fruktansvärt dålig på att uppdatera denna blogg, men jag känner att jag får aldeles för dålig respons av er läsare för att det ska vara riktigt roligt att skriva. Men om jag lovar att bättre mig med att skriva mer och oftare, lovar då ni att kommentera det jag skriver mer då?

Mina tankar just nu ligger om hur jag ska göra på onsdag, ska jag åka på dansen i hällesjö? eller skita i den? Jag vill så gärna så gärna iväg, men samtidigt finns det vissa saker som gör att man känner lite rädsla för att åka dit. Försöker glömma detta för stunden och blickar lite längre fram och då hamnar jag på våran stora agilitytävling som vi har varje år. Fortfarande massor av arbete kvar innan den är fulländad och kan genomföras, men bara några fåtal veckor var innan det måste vara klart, kommer allting vara löst? Tävlingen är den 3-4 september och arrangeras i Krokom. Helgen efter denna storhelg kommer mitt nästa bekymmer, Öviks-maran, jag bara MÅSTE dit. Frågan är bara hur jag tar mig dit, hur jag ska bo samt om några av de personer jag verkligen hoppas kommer verkligen gör det. Ska jag dessutom åka och tävla i Härnösand med vovven på söndagen? Kommer jag orka det? Mitt liv består just nu av tusen frågor, men bara några enstaka svar, och de flesta svaren jag verkligen har, de vill jag inte prata om för de kommer såra och förstöra för vissa personer. Livet är hårt, men kanske rättvist? Jag måste dock ha uppnått tillräckligt med orättvisa för att få lite rättvisa snart!

Klockan har nu blivit läggdags, och jag känner mig inte så pepp på att vakna överhuvudtaget imorgon. Kanske är lite bra att man har en hund i sin närhet som väcker en för att tala om att jag måste kliva upp och släppa ut han?

Godnatt alla läsare ,och hoppas vi höres snart igen!

Storsjöyran?!

Kategori: Mitt liv — Kommentarer: (3)
2011-07-28 @ 14:52:50
Då sitter jag vid denna dumburk igen, ska snart hoppa in i duschen så man känner sig fräsch när man sedan ska åka in till stan med 16:05 bussen från brunflo. Jag börjar ju nämligen jobba klockan 17:00. Och gissa vart? Jo på Yran. Jag kommer jobba tors-lör, och ikväll kommer jag i alla fall stå vid insläppet på frösöbron. Så vill ni ses kan ni ju alltid gå in på yran via frösöbron!
Denna kväll kommer bli väldigt speciell då man ska göra något man aldrig gjort förut, känner hur spänningen ligger i halsgropen.

Oj oj oj, hur ska detta gå? - BRA!

Kategori: Mitt liv — Kommentarer: (0)
2011-07-21 @ 00:30:34
Så har det blivit onsdag och jag har nu packat klart allt inför trippen till Flykälen 2011! Men det var inte den trippen jag ska börja berätta om i detta inlägg. Vi förflyttar oss tillbaka till igår tisdag.

tisdag
När pappa hämtade upp mig på Teknikland så skulle vi in till staden (Lillänge) för pappa skulle handla lite där och jag passade då på att gå in och handla nya kläder. Det blev tre skjortor, ett par jeans och ett par jeans-shorts inhandlade. Lyckades även lura på min far en ny skjorta, det var kanske på tiden att han köpte en?
Efter middagen så åkte min far iväg till Christer för att snacka, spela trav och liknande tillställningar. Klockan rullade på och när den slog 19:54 ringer telefonen, det var min far som undrade om jag ville följa med ut och köra båt. Sagt och gjort sticker vi ut med båten, jag kör och vi har det trevligt, hemma igen runt kl 22:00 och känner då att det är dags att knoppa in.

Onsdag
När man vaknade i morse så kände man att det var lite tråkigt det här med att göra sista dagen på Teknikland, det vore ju rätt roligt att få vara där under hela säsongen. Kommer skriva mer om just teknikland i ett senare separat inlägg, så jag hoppas ni orkar vänta på att få höra allt om hur jag tyckte jobbet var.

Det blev bio ikväll, Transformers var det som visades på bioduken denna kväll. En bra film, lite tråkig till en början, för att sedan trappas upp och få en het topp, innan den börjar dala ner och ta slut. Precis så som en film ska vara helt enkelt. Jag tror inte den hade varit värd pengarna för att se den i 3D, det hade blivit för få effekter som gjort så stor skillnad för att de ska vara värt det. Men i övrigt kan jag inte klaga på att filmen inte var bra.
Vi har nu kommit fram till det skedet där vi började, nämligen Flykälen 2011! Har nu packat ner så man har kläder och övrigt nödvändigt med sig dit. Maten stannar jag, pappa och Pottson och köper i Strömsund på vägen dit, totalt 9 stycken kommer vi bli i år som bor i och runt den blå bussen. Och vem vet, det kan ju dyka upp flera som anknyter sig till vårat sällskap, det har ju hänt förut! Dagarna kommer se ut som följer:
torsdag: Dans till Jannez mellan klockan 21:00-01:00 i pausen kommer bandet Klottrah spela, helt klart värt att åka dit för att dansa få dansa av sig lite energi!
fredag: denna morgon får vi lite sovmorgon, men under dagen är det veteranbils utställning och annat skoj att titta på, för att sedan på kvällen gå över till pub med musikunderhållning, ska bli spännande och trevligt att höra vad dessa två band som kommer spela denna kväll har att erbjuda.
lördag: Dagen då själva traktorpullingen är, massor av traktorer, knallar och andra utställare är här denna dag, lite after pulling kommer det också självklart bli, för att sedan avsluta kvällen med dans till Fålings, eller varför inte lite musik i pub tältet?

Som ni ser så är schemat fulltecknat alla dagar, så jag hoppas ni tar hänsyn till att jag kanske inte kommer hinna blogga något under denna helg. Utan summerar allt när jag kommer hem på måndagen.

Bio och känslor?

Kategori: Mitt liv — Kommentarer: (0)
2011-07-19 @ 17:54:19
Igår åkte jag och Johan in till staden ( Östersund ) med 19:45 bussen för att kolla på Harry Potter, vi bestämde oss för att vi skulle se den i 3D, vilket jag nu i efterhand tycker var ett bra val. Vissa saker i filmen hade nog kunnat kännas lite tråkiga utan 3D effekterna. Vad filmen handlade om ska jag inte sitta här och berätta, för då kommer någon som inte sett filmen bli besviken och ledsen över att få hört hur det kommer gå.

När jag sen kom hem igår kväll så kände jag väldigt många blandade känslor, det är väldigt mycket som har hänt i mitt liv den senaste månaden. Någon har jag svikit, någon har jag skänkt alla mina tankar till, någon har jag skällt ut och vi avslutar med att jag har berättat om allt detta för någon. Ibland vill man hjälpa till med mer än vad man kan och behärskar, man kan helt enkelt inte erkänna sina brister alla gånger.

Imorgon är det min sista dag på Teknikland, det känns väll sådär. Ett mycket roligt jobb, någorlunda varierande med trevlig personal, såväl anställda som sommarjobbare. Imorgon blir det kanske bio igen, men denna gång med en del av min familj.