Nej, nu är det dags! Domen är slagen, liksom natten är kommen! Klockan är mycket och jag borde sova. Alltså ett ypperligt tillfälle att skriva ett blogginlägg på, som tur är kommer det inte bli så långt denna gång, tror jag…!
Det jag tänkte berätta om är lite om mina vänner, om de som finns omkring mig, och det som idag är mitt liv, så är ni inte intresserad av att läsa vad folk har gjort med mig, eller jag gjort mot mitt folk, eller vad som hänt i mitt liv sista tiden, så kan ni stänga ner igen, då ber jag om ursäkt att ni kom in här överhuvudtaget, men kan informera er om att detta faktiskt är en blogg, där man brukar skriva sådana saker…
Alltså, om vi hoppar tillbaka nästan ett år, så hade jag ett flertal vänner, familjemedlemmar och andra bekanta som jag tryckte bort mer och mer, anledningarna till detta var många, en av dem var att jag tog på mig mer och mer uppdrag, ideella sådana. Tyvärr så gick det så långt, att när jag nu i januari kom på mig själv att jag inte längre har några vänner som kontaktar mig, om det inte är för att jag ska göra ett uppdrag tillsammans eller åt dem, så kontakter de inte mig. Alla sms man alltid fick förr där det stod ”hej, vad gör du” eller ”Tjena, ska vi ses”, de existerade inte längre. Jag börjar inse att till och med mina närmsta i familjen inte längre såg någon chans till att jag skulle ha tid för dem, så de inte bad mig komma över på en fika, en middag eller till och med komma över en hel dag och bara umgås. Eftersom jag kände att detta inte är så som jag vill att mitt liv ska se ut, bestämde jag mig för att försöka vinna tillbaka de vänner och den familj jag en gång alltid hade vid min sida.
Så nu har jag under en månads tid, försökt binda upp kontakten med flera av mina gamla vänner, de som betyder mycket för mig igen. Vissa har jag lyckats med, andra tycker bara jag är konstig som hör av mig nu, att det bara passar när jag själv vill och så vidare, dessa får jag kämpa vidare med, för jag vill bli en sådan som folk känner alltid finns där, en sådan där som alla vet ställer upp om man har problem.
Så tänkte att jag ska berätta lite om de som jag hoppas kunna få tillbaka den kontakt jag en gång hade med dem, och sen avslutar jag med att berätta hur de här personerna samt ni andra som känner att jag svikit er, försvunnit från er ska kunna tro mig, när jag nu säger att jag vill ha er som mina vänner, och att jag inte tänker låta hela mitt ideella liv komma före er!
Johan Fridlund:
Jag lärde känna dig genom öppna förskolan, vi var så små, men redan då blev vi underbara vänner, jag har så otroligt mycket minnen med dig, så jag vet inte ens vad jag ska nämna. Tillsammans har vi och kommer vi klara allt, för jag vet att du finns där för mig, liksom jag finns där för dig. Den sista tiden har vi inte umgåtts längre. Vi har alltid massa arbeten, ideella som betalande saker att gå igenom, alltid massa tankar på annat. Jag tänkte till exempel idag fråga om vi skulle gå på bio ikväll, men sen kom jag på att jag hade styrelsemöte, det var därför jag frågade dig vad du skulle göra ikväll… Jag vill verkligen vi ska få till mer kvalitetstid med varandra, för även om vi ses och pratar nästan varje dag, så vet man knappt något om dig som vän längre, för vi har inte tid för varandra, eller oss själva längre!
Så jag hoppas du förstår hur mycket du betyder för mig, och hur gärna jag vill att vi ska få tillbaka vänskapen vi har, och inte alltid måsta se varandra som kollegor, partners eller klasskamrater, du är som min andra halva!
Moa Carlsson
Det är klart jag inte kan glömma den här tjejen. Jag menar, du väckte mina känslor så kraftigt när vi sågs en av de första gångerna faktiskt, jag tog bussen hela vägen till skalet. Vad gör man inte för att få träffa någon man tyckte väldigt mycket om. Jag minns hur orolig jag var över att allt bara skulle kännas fel, jag var ju trots allt överlägset äldst på den där jäkla höstrocken… Men du tog hand om mig, och ett minne jag aldrig kommer glömma är när vi satt i trappen för att vi tyckte musiken var alldeles för hög och när vi satt där råkade jag se att du skrivit något i din hand.
Jag kan säga att vid den tidpunkten smälte jag totalt. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, ändå släppte jag dig, lät dig gå mer och mer, tillslut pratade vi aldrig längre, och sms:a nästan inte heller.
Du accepterade mig igen när jag började höra av mig igen, du gick med på att träffa mig igen. Jag hade så underbart roligt, så jag vet nu att jag verkligen inte vill låta dig försvinna från mig igen. Du är en underbar vän till mig, som jag bara längtar att få ta del av alla roliga händelser som hänt i ditt liv sen du var liten, men också få finnas där för dig, vid varenda motgång du möter på, varenda gång du behöver någon att gråta ut för.
Jag hoppas du fortsätter att läsa, så du får se hur jag vet att jag inte kommer få dig att ramla bort ifrån mig igen.
Martine Linderos
Jadu, jag vet inte vart jag ska börja. För mig har du sen vi lärde känna varandra alltid funnits där. Men under en period verkade du inte riktigt vilja ha tid med mig, och jag försökte inte få den tiden heller, för jag hade inte tid med dig heller. Men jag vet hur jag varje gång vi väl pratade, tänkte hur underbart roligt jag haft åt men också med dig. Att jag lyckats få dig att förlåta mig för att jag försvann så länge, det är jag nästan säker på att jag gjort. Men det jag också är säker på, som jag inte är lika säker på att du kanske tror, det är att jag vet att jag aldrig kommer vilja vara ifrån dig på det viset jag var igen.
För mig är du luften när jag behöver ett andrum, för mig är du stekpannan när jag behöver något hårt för att komma till insikt i saker. Jag hoppas du förstår hur oerhört värdefull och ovärderlig du är för mig, och att vi i framtiden blir kanske ytterligare lite bättre på att lyssna på varandra också!
Emma Åkerlund, Linnea Oldenburg+ min familj:
Jag vet att jag gjort många av er besvikna, besvikna för att jag inte ville kontakta er, besvikna för att jag inte la tid på er. Men jag tänkte att jag visste att ni var mina vänner, och då behöver man inte bry sig, för ni finns ju alltid där. Det jag inte tänkte på var att jag kanske borde funnits för er också och inte bara tvärtom. Så hädanefter ska jag komma ihåg att om jag får ett sms där det står hur jag mår, måste jag alltid kolla hur personen som hör av sig också mår. Och när jag inte längre hör något, då är det verkligen hög tid att höra av sig. Hur ska ni annars veta att jag vill veta.
Ni är alla betydelsefulla för mig, och jag är glad att jag i alla fall försöker få tillbaka kontakten med er, sen om ni väljer att bli vän med mig igen, eller om ni inte vill binda kontakt med mig på samma sätt igen, så får jag acceptera det. Men jag vill att ni ska veta att jag är glad över att ni finns, och jag är glad över att jag fått vara er hjälp, precis som ni varit min hjälp!
Hur kan jag garantera att jag inte glömmer er?
Jo, jag kommer se till att minska på mina ideella åtaganden först och främst. Jag hade egentligen tänkt mig att ta på mig ytterligare ett rejält styrelseuppdrag, men har bestämt mig för att istället lämna två som jag redan finns med i. Detta innebär att jag kommer få mer tillgång till fritid, vilket i sin tur kommer generera i mer tid att träffas, sms:a och prata med er, mina kära vänner!
Jag kommer också se till att jag hör av mig regelbundet, för ni ska veta att för mig finns det inget viktigare än mina vänners närvaro och samvaro! Utan er är jag ingenting, utan er skulle jag ju inte behöva finnas. Vad ska jag med massa roliga erfarenheter till, om jag inte har någon att utbyta dem med sen?
Nu hoppas jag verkligen att ni orkat läsa igenom detta, för i så fall har många av er säkert förstått jag har insett att jag måste minska ner på det jag gör, för att orka med min vardag, för att orka ta tillvara om det bästa man har, nämligen sina vänner, kanske är det något även DU måste börja tänka på? När åkte du iväg och gjorde något med din vän senast? När tog du en fika med din vän senast? Ja och då räknas inte den där lunchen där ni samtidigt pratade om ekonomin inom företaget…
