Som jag sa så kommer jag skriva detta i tre delar. detta är del 1.
Jag gjorde mitt första danssteg någonsin tror jag i 8:an på idrotten i skolan. Som säkert många av er tycker eller tyckte så var det riktigt tråkigt. Min tanke då var " varför i hela friden ska jag lära mig att hålla i en tjej och flytta runt henne på ett golv, det är väll sådant som typ min farför och farmor gjorde när de var unga, nu är det datorn och annat som gäller!" .

Med denna inställning lärda jag mig heller inget , så när vi kom till 9:an och vi skulle ha dans, ja då lyckas jag vara borta vartenda pass. Faktiskt var det inte med mening, men man åkte bort, var sjuk och så vidare.
När jag sedan får veta att vi ska ha en form av avslutningsdans alla nior i hela Östersundskommun får jag panik. Jag vill ju inte gå på dans och inte kunna ett steg?! Vad ska jag göra egentligen... Jag visste att de flesta kommer nog bugga, och om jag inte mindes fel så buggade ju faktiskt en av mina tjejkompisar, så sagt och gjort ringer jag henne.

Frågar väldigt snällt om hon inte kan tänka sig att lära mig bugga. När man får svaret "självklart!" så känns det väldigt bra, nu skulle jag ju kunna vara den som ägde dansgolvet trodde jag, hon hade ju dansat länge! ( 1 år ) och dessutom skulle hon lära mig den "nya" buggen ( en ny teknik kallad Åhej-bugg) Vi träffades ett par dagar innan den stora dansen och hon visade mig grunderna. Men vad nu, hon visade mig bara hur man snurrar tjejen åt höger och vänster, jag hade ju tjuvkollat lite på filmer på youtube och visste ju att man kunde göra massor av saker. Och hon stog och gnällde om något j*vla tryck och drag.

9:ornas avslutningsdans slutade ganska tråkigt, då det inte blev många danser gjorda, och jag kände mig jättedålig hela tiden.
Efter några veckor till, så sa Cecilia ( Tjejen som hjälpte mig inför 9:ornas dans) att jag borde gå på en "riktig" dans istället. Jag var ärlig och sa som det var, jag är ju jättedålig ingen kommer ju vilja dansa med mig.
Men av någon anledning lovade Cecilia att hon skulle dansa med mig, och att jag inte alls var dålig, jag var bara nybörjare, och det är alla någon gång tydligen?!
Jag åkte direkt från stan där jag varit och ätit med min mor och hennes kille, samt min syster och hennes kille. Jag kommer dit runt 21:15 och dansen började 21:00.  Men redan efter ca 10 minuter så kommer Cecilia och bjuder upp mig, jag får beröm att jag är duktig, men jag vet mycket väl att det bara är något hon säger, för jag är ju riktigt dålig.

de blev bara 2 danser den kvällen, och båda gångerna med Cecilia, men av någon anledning tyckte jag att stämningen på dansen var så trevlig, och dessutom såg jag vad bra vissa var, så jag bestämde mig för att lära mig bugga på riktigt.

Efter lite letande hittade jag in på ÖBRK's hemsida ( dansklubben i östersund) Där var det kurser, men alla var tyvärr redan påbörjade. Rackarns...
Jag var iväg på någon dans till, men om jag lyckades dansa med 2 personer var det mycket bra, så det var väldigt dyra danser jag gjorde... 150 kr för att få röra sig i ungefär 6 minuter? :O
Sommaren började närma sig, jag sökte sommarjobb, och strax efter att jag fått veta att jag kom in på det jobbet jag sökte så kommer Cecilia och säger att jag borde gå SommarDansSkolan, ett dansläger för ungdomar i 5 dagar, där man fokuserar på buggen men även får testa på lite andra danser. Hmm det lät ju spännande, men det visade sig vara mitt i min arbetsperiod... nehe, jag kunde alltså inte gå där heller. tänk att det var så svårt att hitta tid för att få lära sig dansa.

Jag kommer på min första arbetsdag, fortfarande lite besviken över att jag missar min sommardansskola som jag tyckte lät spännande. Tror ni inte jag får veta att mitt sommarjobb bara är 3 veckor ist för 4 för att vi jobbar in en vecka, detta innebär att jag kan ta ledigt den veckan det är SDS ju! Skyndar mig in på ÖBRK's hemsida, men som jag misstänkte, anmälan var stängd, det skulle ju börja om bara 8 dagar. Jag skriver besviket till Cecilia och talar om detta. När hon säger " Testa ring Bettan, SDS projektledare, för det brukar alltid vara brist på killar, så det finns nog plats för dig" så känner jag hoppet börja komma tillbaka. Och mycket riktigt, efter ett samtal till henne så är det klart att jag ska få gå sommardansskolan!
(Tack Bettan för att du lät mig få anmäla mig så nära inpå lägret!)
Lägret vart ungefär som jag förväntade mig, kanske lite roligare än vad jag trodde till och med.
Jag kände mig dock fortfarande dålig, men det blev i alla fall kanske 5-8 danser per kväll man var ute! När jag kom hem på kvällen till pappa och var stolt att jag hade dansat hela 8 danser så visste jag innerst inne att Cecilia eller någon av de andra som jag ansåg var bäst säkert kom hem och sa: " Jag dansade alla danser utom 1 ikväll, för då var jag tvungen gå på toa"
Mitt självförtroende sjönk dessutom till minus 50 när jag var på min ungefär 4 dans efter sommardansskolan. Jag blev uppbjuden av en tjej, som jag visste var duktig, men jag ville ju inte vara dum och säga nej, och det var ju trots allt hon som bjöd upp, så då ville hon väll dansa med mig då. Men efter första låten säger hon till mig : " Du var ju inte någe bra i alla fall" Och lämnar mig helt ensam där på golvet, jag gav upp den dansen lite tidagre en alla andra och åkte hem med en klump i halsen. Jag hade nu precis fått det bekträftat, jag var dålig.

Men fasten mitt självförtroende dog, insåg jag sakta att detta är ganska kul, så jag anmälde mig trots allt till en kurs till i buggen, även denna var nybörjarsteget. då jag kände att jag som är så dålig behöver ju gå detta steg två gånger iallafall...
Fortsättningen om mitt liv som dansare kommer i del 2. Hoppas ni gillar mitt första dansanta inlägg, och att ni som är sugen på att börja dansa inte blir för skrämda av det jag skriver, för håll ut det kommer hända bra och trevliga saker längre fram, ja redan i nästa del faktiskt! Jag lovar :)