Ja, jag vet att många tycker jag låter negativ och allmänt tråkig när jag kommer skriva detta inlägget, men jag ska försöka få med grunderna till varför det skrivs också.

Alltså så här är det, man vet inte alltid om man uppskattas som dansare eller inte, när inte ens dem man dansar med klarar av att tala om för än själv ens en gång att man gör något bra, att man är duktig eller liknande, hur ska jag då kunna känna att det är värt att fortsätta hålla på med det man gör? Jag försöker ge beröm så mycket jag kan och törs, ibland känner jag att bara det där ”tack för dansen” är tillräckligt beröm för att perosnen jag dansar med ska veta att jag verkligen gillade dansen, det handlar inte alltid om att säga saker, man kan visa det också, vad vore det för fel med en liten längre kram, istället för en ”gangsterkram” (en klapp på ryggen helt enkelt) som det oftast är?

Jag kan inte mer än att sörja hur man kan börja tappa gnistan för att dansa bara på grund av en sådan patetisk sak som att göra något trevligt mot personen man dansar med. För min del gör ju inte saken den bättre att jag hela tiden får höra av icke dansare hur bögigt, fjolligt eller andra märkliga påståenden det är att dansa.

Kanske är det jag som är lite kinkig på detta dessutom, har alltid varit med i sporter och aktiviteter där man peppar varandra, man berömmer varandra när man gör något bra, försöker hjälpa om man inte förstår eller har missuppfattat något. Jag var som en av huvud stenarna när jag höll på med handbollen bland annat, minns känslan när jag stod i målet, skrek så jag var utan röst dagen efter, jag skrek inte för att jag var arg på mina kamrater, jag skrek för att jag peppade dem, försökte hjälpa dem att se luckorna när dem skapades, skrek åt dem för att påminna dem om den där spelaren som hade fritt utrymme att komma in mot mål. Jag har alltid varit killen som försöker hjälpa andra så mycket jag bara kan. Men hur ska jag kunna hjälpa någon om jag aldrig får veta att jag själv kan?

Detta handlar inte bara om dans, utan om övriga livet också, varför ska folk hela tiden vara så fega, varför kan man inte klara av att säga hej åt personerna man möter på ica, eller sätta sig bredvid den där personen som åker samma buss som dig varje dag, eller när du väl blir tvungen sitta bredvid någon på bussen, skaka hand och säg hej åt han/hon också då? Jag är absolut inte bra på detta heller, något jag skäms över, typiskt svenskt att hela tiden vara rädd för andra och försöka hålla sig till sig själv och sina ingrodda vänner hela tiden. Lev livet och våga hälsa och umgås med okända också!

Jag funderar på om det kanske är värt att utlösa en tävling, från och med torsdag morgon från kl ( 09:00 )  utmanar jag er som vill på tävlingen ”vem söker mest kontakt?”

Kommer lägga upp spelregler om denna tävlingen imorgon kväll, men bara om jag ser att någon accepterar utmaningen, som för övrigt kommer hålla på tills på tisdag kl 21:00!