Ordet kärlek, det måste nog vara det mest korkade ord som skapats, för ordet kärlek är ett tomt ord. Ordet har så många definitioner, att ingen egentligen längre vet, när det är kärlek? för varje ny kärlek man träffar, tror man att denna gång är det den rätta, denna gång är det den äkta kärleken, det visar sig ofta vara helt fel... var det då kärlek?

Jag tänkte dock berätta om första gången jag träffade på den där äkta kärleken, eller det var iaf vad jag trodde då!

Jag var väll inte så jätte gammal, men jag och min bästa tjejkompis, vi umgicks mycket, sakta vaknades det upp känslor för henne av mig, jag tänkte mer och mer på henne, undrade om hon kände samma sak, jag var då tsm med en tjej, mest för att det var tufft att ha tjej, ja för nog var det coolt att ha tjej när man var i den där åldern?!

Vi började prata på msn en kväll, och vi kom in på att vi gillade varandra osv, men det blev inte så mkt mer sagt, även om jag innerst inne tror, att vi båda bad om att få varandra, samma kväll gjorde jag slut med den tjej jag var tillsammans med, för man kan ju inte vara ihop med två samtidigt, eller kan man det? Nej, då kunde man i alla fall inte det.

Det blev morgonen därpå, skolbussen kom som vanligt och hämtade upp mig, jag satte mig längst fram, där det fanns två passagerar platser, hoppades att min bästis skulle sätta sig bredvid mig, vi stannade till där, och faktikst, hon satte sig där! Jag kände lyckan krypa in i min kropp. Känslan blev så stor, så skulle jag inte varit vaken, hade jag nog drömt det hela. Våra händer råkades på något vis mötas mellan våra säten, och vi fick snabbt fatt i varann, vi höll så där kärleksfullt hårt i handen. då, vid det ögonblicket visste nog vi båda, att vi var tillsammans, att v ihade ett förhållande. Det var inga ord bytta så som " får jag chans på dig" eller liknande, som annars var väldigt vanligt vid den åldern. Vi bara kände det, kände det där klicket.

Det gick så några dagar, innan vi träffades och jag fick ge min första betydelsefulla puss till en tjej, jag hade pussat någon tjej innan, ni vet det där ryska posten man lekte när man var mindre bland annat? Vart tog det vägen föressten, en så rolig lek som bara försvinner för att man blir äldre?

Ja som ni säkert förstår så gick sedan denna puss vidare till den första kyss jag gav till min första kärlek. wow, den upplevelsen det var, den är obeskrivlig, jag kan inte mer än önska, att man kunde backa tiden, få göra om den. vi började umgås mer och mer, våra andra vänner blev nog lite utstötta, för vi var för oss själva hela tiden, kollade film, käka nudlar, gick runt i skogen ja vi gjorde allt ihop ett tag. Där kom nog det stora misstaget, vi glömde det som faktiskt är viktigast, kärleken... inte mellan oss, utan till våra vänner, vi glömde hur myckat man älskar sina vänner. Men vi kom på det, när det var näst in till försent. Som alla andra förhållanden när man är sådär pass liten, så tar dem slut. så gjorde även detta.

Men jag kan fortfarande tänkta tillbaka till den tiden, när vi var och badade i havet, dök under vattnet och pussade varandra, eller när vi gick hand i hand runt på skolan, eller kanske den gången när vi var på badhuset, och åkte i en sådan där ström tillsammans, vi har gjort mycket kul du och jag, min första kärlek.

Jag har bevis, på att efter en bra kärlek, så kan vänskapen bestå, det gjorde den för oss, jag och hon är fortfarande bra vänner, även fast vi tyvärr inte kan träffas så ofta, pågrund av avstånden mellan oss numera, men jag hoppas och vill att vi snart ska få träffas igen.

Ja, vad ville jag få ut med denna text då? Jo, min tanke var att ni ska tänka tillbaka till er första kärlek, fundera över hur det kändes, fundera på om kärleken mellan två individer är värd så mycket att man kan glömma alla de andra underbara människorna man har runt omkring sig.

Jag vill också ställa en annan fråga till er, som jag hoppas ni funderar över. När sa du senast till någon helt främmande människa till dig, något fint. något som värmer för den personen, det kanske räcker med det där lilla "hej", kanske "vad fin du är" eller varför inte "du verkar vara så snäll". Jag tror nog dom allra flesta ska skämmas på denna punkt, vi människor, kanske specifikt vi svenskar, törs inte säga snälla saker till främmande människor? Jag har haft och har samma problem, men jag försöker bli bättre på det. Jag försöker att utvecklas som individ, få nya vänner, bland annat genom att ge en snäll men ärlig kommentar till en person. Jag kan av egen erfarenhet berätta att det värmer, och lyfter ens förtroende väldigt högt, när man får en sådan kommentar.

Tack alla mina underbara vänner som fått mig att öppna mitt hjärta igen, jag skriver i hopp om att fler ska fundera över, om kärlek är något vi kan sätta ord på?